v. 43 Appropriations process - Pressen är stor - Vad är det som händer? - Duktigt.

Den här processen fick mig att söka en svar på vad som händer med kroppen under stora förändringar och hög press, jag tror att jag behövde det, jag tror att alla människor behöver det. Det var en person, psykolog, med mycket kunskap som förklarade för mig hur människan fungerar. Att vi sedan urminnes tider försöker skydda oss från hot och hur vi skyddar oss ser ut på olika sätt. Det största hotet idag skulle kunna vara pressen, den ständiga pressen från alla håll, skolan, samhället, familj, reklampelare o.s.v. Jag fick rådet att andas i en fyrkant när pressen blir för stor. Det har fungerat, än så länge, för mig. Det som förvånade mig var att hon sa att det var otroligt många i dagens samhälle som känner såhär. Eftersom att hon sa det, vill jag dela med mig och hoppas att fler tar reda på vad som händer och gör något åt det.

Ordet duktig har jag börjat få rysningar av. Dels för att det ligger så mycket förväntningar i det ordet som gör att pressen stiger. Det är självklart att jag vill vara duktig, alltså stävar jag efter det men ju mer jag tänker på det, och ju mer jag lever upp till det desto mer krymper jag själv. Det är ingen som säger att jag är duktig när jag sover en timme extra, ligger på soffan och läser en liten stund, målar på en bit papper, går en promenad eller så enkelt som att strunta i ett träningspass eller ett extrapass på jobbet. Jag är duktig när jag jobbar fast jag är sjuk, tränar minst en gång varje dag, går upp i ottan för att hinna jobba två pass på en dag, gör alla uppgifter och gärna någon extra för att visa det lilla extra, det är alltid duktigt att göra mer än vad som behövs, bli medlem i affärer för då är man en i gänget och då får man extra bra priser på allt som man ”bara måste ha”. Men frågan är vem som har bestämt att det är duktigt och för vem det är duktigt? Vad skulle man kunna säga istället för ordet duktig? 

Varför jag gick in i den här processen (med frågorna var är jag ifrån?) under LBD360 tror jag handlar om mig själv i dagens samhälle. Jag behövde det här för att få lite ordning eller i alla fall för att stanna upp och tänka till. Det händer så mycket i världen just nu och det är stora krockar mellan stadens reklambransch som försöker få mig att känna mig onöjd med mig själv om jag inte köper ditten eller datten medan på andra sidan utanför affären sitter det människor utan pengar eller husrum.

Samhället får mig att känna mig otillräcklig, osund och oengagerad. Men jag, liksom du, borde vara otroligt nöjd med mig, dig, själv, att jag, du, är den jag, du, är, gör vad jag, du, gör och vill vad jag, du,  vill. I trycket som är nu måste vi vara otroligt rädda om oss själva och varandra. Vi måste få känna oss nöjda och värdesätta oss högt. Vi ska veta att vår plats betyder mycket och att det finns plats för alla och att vi har rätt att stå på vår plats och förflytta oss med samma värde och samma förutsättningar under hela vår resa.