v.41 8. Appropriations process - text.

Tänd lamporna och se var du är ifrån.

Det syns inte, det hörs inte, det märks inte var du är ifrån. Jag kan gissa men jag har ingen aning. Jag vill veta, för jag är nyfiken och intresserad av dig.

Ett frö startar i den mörka, tysta jorden som sedan sträcker sig för att slå rot och sedan söka sig uppåt. Vi, du och jag, liksom fröet startar hos våra föräldrar, i mammas mörka, tysta mage. Därefter gör vi avtryck och avstamp genom hela livet men det är inte alltid som vi låter oss tala om förr, där vi en gång har varit. Vi är numer alltid i framkant, på väg framåt. För varje steg vi tar, tänds en lampa framåt och en släcks bakåt, där vi har varit.

Vi har alla en bakgrund, erfarenheter, upplevelser, platser, människor, händelser som betyder mer eller mindre för oss, som vi vill minnas eller förtränga. Jag tror att dessa behöver belysas för att vi ska komma framåt och utvecklas.

I mörkret har du bara dig själv, dina stadiga fötter på jorden, dina minnen, dina tankar och det unika med dig. Det är först när du känner dig själv som du kan se samband och kopplingar till andra och ingå en gemenskap mellan dig och andra.

Det är speciellt viktigt idag, att vi får reda på fröet. I dagens värld, då många är på flykt samtidigt som många planerar lyxresor framåt eller spontanköper prylar... Någon gång måste vi stanna, tända stjärnorna, se upp, se våra frön, sitt egna och andras och våra frön tillsammans.

Var är vi ifrån? Vilka är vi? Vart vill vi? Hur ska vi gå till väga?

I mörkret måste vi belysa det som redan finns.

Jag började projektet med att vara anonym. Att inte visa mig eller min väg. Men efter mycket tankar fram och tillbaka så ser jag ingen fördel i det utan kanske snarare tvärt om. Det viktiga är att vara öppen, framåt, bjuda in och bjuda ut. Det är det okända vi är rädda för samtidigt som vi är rädda för att inte bli sedda. Det går emot varandra eller hand i hand? Om du inte vill visa vem du är kommer ingen visa dig vem hen är heller och då blir det svårt att förstå varandra.

Jag menar inte att vi behöver stå nakna inför varandra. Det handlar om att prata om erfarenheter, upplevelser, få och ge ett utbyte som kan leda oss framåt. Att ge och ta, förstå och bli förstådd. Genom att delge och hitta en förståelse så kan vi dessutom hitta nya vägar och inte göra samma misstag som gjorts tidigare, utan faktiskt utvecklas.

I skolans värld är det viktigt att vi ser alla elever. Att vi belyser dem, lyfter dem och ser dem. Vill de inte ha ljuset på sig så ska vi veta det och förstå varför, förstår vi inte så får vi försöka förstå att allt inte går att förstå men att det fröet kanske är på väg men inte ännu redo för att kliva fram. 

I tidigare inlägg skrev jag om mörkret, att jag är mörkrädd. Min sambo säger att det beror på min livliga fantasi. Det är mycket möjligt, för honom är det svart när det är mörkt medan jag kan se en helt ny värld. Mörkret är både skrämmande men även lugnande, det beror på vem man är och var man är. Jag trotsar min mörkrädsla genom att lära känna den. Är det mörkt så brukar jag prata, antingen med någon i mörkret eller sjunga en sång för att se vad som händer. Jag söker respons, undersöker om det finns något/någon där och i så fall vads om finns där. Om jag inte säger något så blir jag rädd, rädd för att någon inte ska veta att jag är där och då bli rädd och i sin tur skrämma mig så att jag blir rädd. Ja du ser, det blir en ond cirkel av att inte veta. Vi går mot mörkare tider vilket gör att jag får öva, men jag har börjat med lampor på cykeln nu när det är kolsvart på mornarna och kvällarna. Detta för att inga olyckor ska ske. Tänd lamporna både framåt och bakåt så ska det nog gå bra tror jag.