v. 43 Appropriations process - Pressen är stor - Vad är det som händer? - Duktigt.

Den här processen fick mig att söka en svar på vad som händer med kroppen under stora förändringar och hög press, jag tror att jag behövde det, jag tror att alla människor behöver det. Det var en person, psykolog, med mycket kunskap som förklarade för mig hur människan fungerar. Att vi sedan urminnes tider försöker skydda oss från hot och hur vi skyddar oss ser ut på olika sätt. Det största hotet idag skulle kunna vara pressen, den ständiga pressen från alla håll, skolan, samhället, familj, reklampelare o.s.v. Jag fick rådet att andas i en fyrkant när pressen blir för stor. Det har fungerat, än så länge, för mig. Det som förvånade mig var att hon sa att det var otroligt många i dagens samhälle som känner såhär. Eftersom att hon sa det, vill jag dela med mig och hoppas att fler tar reda på vad som händer och gör något åt det.

Ordet duktig har jag börjat få rysningar av. Dels för att det ligger så mycket förväntningar i det ordet som gör att pressen stiger. Det är självklart att jag vill vara duktig, alltså stävar jag efter det men ju mer jag tänker på det, och ju mer jag lever upp till det desto mer krymper jag själv. Det är ingen som säger att jag är duktig när jag sover en timme extra, ligger på soffan och läser en liten stund, målar på en bit papper, går en promenad eller så enkelt som att strunta i ett träningspass eller ett extrapass på jobbet. Jag är duktig när jag jobbar fast jag är sjuk, tränar minst en gång varje dag, går upp i ottan för att hinna jobba två pass på en dag, gör alla uppgifter och gärna någon extra för att visa det lilla extra, det är alltid duktigt att göra mer än vad som behövs, bli medlem i affärer för då är man en i gänget och då får man extra bra priser på allt som man ”bara måste ha”. Men frågan är vem som har bestämt att det är duktigt och för vem det är duktigt? Vad skulle man kunna säga istället för ordet duktig? 

Varför jag gick in i den här processen (med frågorna var är jag ifrån?) under LBD360 tror jag handlar om mig själv i dagens samhälle. Jag behövde det här för att få lite ordning eller i alla fall för att stanna upp och tänka till. Det händer så mycket i världen just nu och det är stora krockar mellan stadens reklambransch som försöker få mig att känna mig onöjd med mig själv om jag inte köper ditten eller datten medan på andra sidan utanför affären sitter det människor utan pengar eller husrum.

Samhället får mig att känna mig otillräcklig, osund och oengagerad. Men jag, liksom du, borde vara otroligt nöjd med mig, dig, själv, att jag, du, är den jag, du, är, gör vad jag, du, gör och vill vad jag, du,  vill. I trycket som är nu måste vi vara otroligt rädda om oss själva och varandra. Vi måste få känna oss nöjda och värdesätta oss högt. Vi ska veta att vår plats betyder mycket och att det finns plats för alla och att vi har rätt att stå på vår plats och förflytta oss med samma värde och samma förutsättningar under hela vår resa.

v.41 Appropriations process - Funderingar i utställningsrummet.

Här är några frågor som jag skulle vilja prata om under handledningen imorgon.

1. Jag funderar på om jag vill ha den på väggen som jag sagt innan, jag kanske vill hänga den i taket istället, vad tycker du?

2. Mina fröbollar, som jag inte gjort eller har pratat om här innan (fast jag har trott det) utan bara haft i huvudet…bör dem vara med? Jag kanske ska hänga dem från taket också eller mot väggen? Min tanke är ju att fröbollarna ska associera till personer, individer som rör sig, som alla befinner sig under den mörka/ljusa himlen. (frötanken förklaras bättre i texten i förra inlägget).

v.41 8. Appropriations process - text.

Tänd lamporna och se var du är ifrån.

Det syns inte, det hörs inte, det märks inte var du är ifrån. Jag kan gissa men jag har ingen aning. Jag vill veta, för jag är nyfiken och intresserad av dig.

Ett frö startar i den mörka, tysta jorden som sedan sträcker sig för att slå rot och sedan söka sig uppåt. Vi, du och jag, liksom fröet startar hos våra föräldrar, i mammas mörka, tysta mage. Därefter gör vi avtryck och avstamp genom hela livet men det är inte alltid som vi låter oss tala om förr, där vi en gång har varit. Vi är numer alltid i framkant, på väg framåt. För varje steg vi tar, tänds en lampa framåt och en släcks bakåt, där vi har varit.

Vi har alla en bakgrund, erfarenheter, upplevelser, platser, människor, händelser som betyder mer eller mindre för oss, som vi vill minnas eller förtränga. Jag tror att dessa behöver belysas för att vi ska komma framåt och utvecklas.

I mörkret har du bara dig själv, dina stadiga fötter på jorden, dina minnen, dina tankar och det unika med dig. Det är först när du känner dig själv som du kan se samband och kopplingar till andra och ingå en gemenskap mellan dig och andra.

Det är speciellt viktigt idag, att vi får reda på fröet. I dagens värld, då många är på flykt samtidigt som många planerar lyxresor framåt eller spontanköper prylar... Någon gång måste vi stanna, tända stjärnorna, se upp, se våra frön, sitt egna och andras och våra frön tillsammans.

Var är vi ifrån? Vilka är vi? Vart vill vi? Hur ska vi gå till väga?

I mörkret måste vi belysa det som redan finns.

Jag började projektet med att vara anonym. Att inte visa mig eller min väg. Men efter mycket tankar fram och tillbaka så ser jag ingen fördel i det utan kanske snarare tvärt om. Det viktiga är att vara öppen, framåt, bjuda in och bjuda ut. Det är det okända vi är rädda för samtidigt som vi är rädda för att inte bli sedda. Det går emot varandra eller hand i hand? Om du inte vill visa vem du är kommer ingen visa dig vem hen är heller och då blir det svårt att förstå varandra.

Jag menar inte att vi behöver stå nakna inför varandra. Det handlar om att prata om erfarenheter, upplevelser, få och ge ett utbyte som kan leda oss framåt. Att ge och ta, förstå och bli förstådd. Genom att delge och hitta en förståelse så kan vi dessutom hitta nya vägar och inte göra samma misstag som gjorts tidigare, utan faktiskt utvecklas.

I skolans värld är det viktigt att vi ser alla elever. Att vi belyser dem, lyfter dem och ser dem. Vill de inte ha ljuset på sig så ska vi veta det och förstå varför, förstår vi inte så får vi försöka förstå att allt inte går att förstå men att det fröet kanske är på väg men inte ännu redo för att kliva fram. 

I tidigare inlägg skrev jag om mörkret, att jag är mörkrädd. Min sambo säger att det beror på min livliga fantasi. Det är mycket möjligt, för honom är det svart när det är mörkt medan jag kan se en helt ny värld. Mörkret är både skrämmande men även lugnande, det beror på vem man är och var man är. Jag trotsar min mörkrädsla genom att lära känna den. Är det mörkt så brukar jag prata, antingen med någon i mörkret eller sjunga en sång för att se vad som händer. Jag söker respons, undersöker om det finns något/någon där och i så fall vads om finns där. Om jag inte säger något så blir jag rädd, rädd för att någon inte ska veta att jag är där och då bli rädd och i sin tur skrämma mig så att jag blir rädd. Ja du ser, det blir en ond cirkel av att inte veta. Vi går mot mörkare tider vilket gör att jag får öva, men jag har börjat med lampor på cykeln nu när det är kolsvart på mornarna och kvällarna. Detta för att inga olyckor ska ske. Tänd lamporna både framåt och bakåt så ska det nog gå bra tror jag.

v.41 Dokumentär - belysning, ljus och mörker - svtplay

En intressant dokumentär!

En film om belysning, ljus och mörker av Jan Garnert och Göran Gunér.

http://www.svtplay.se/video/2345198/alltid-ljust

v.41 7. Appropriations process - Ljuset.

Det blev en cykeltur till rusta föra att köpa ljus. Det fanns ungefär 1000 olika att välja bland så ett besök på rusta som skulle ta max 10 min tog längre tid än så.. men hem kom jag med ett paket "Ljusslinga Skimra".

v.41 6. Appropriations process - Punkter på en karta.

Stockholm

Uppsala

Lund

Rättvik

Göteborg

Lidköping

Tanum

Hudiksvall

Sundsvall

Härjedalen

Tyskland

Barcelona

Grekland

USA

Bali

v.41 5. Appropriations process - Mörker - mörkrädd.

Processen fortsätter, jag målar ett mörker. Liksom rymden som är ovanför oss, eller som jorden under oss. I förra inlägget om besöket på Röda Sten tog jag upp min rädsla för mörker (då den trädde fram i alla mörka rum). Nu har jag tydligen tagit hem mörkret också, mitt på ljusa dagen. Här är min mörka målning, min mörka himmel.