LBD500 - v.47 -Exkludera sinnen fortsättning

Att exkludera synen:

Vid frukostbordet,

Min bordskamrat äter, det krasar när han tar tuggor från knäckebrödet. Min gröt är varm och mjuk. Jag letar efter min kaffekopp med handen över bordet. Jag får tag i den, tror jag, känslan är kall, formen är som en cylinder, det är inte kaffet. Jag har hittat mitt vattenglas. Min hand letar vidare, jag känner något varmt, cylindrigt med ett utstickande öra att hålla i, här är den, min kaffekopp. Det smakar gott, runt och varmt. Jag känner att lite kaffe har hamnat ovanför min mun i ena mungipan, det är varmt och jag torkar bort det med handen. Klockan tickar ovanligt högt och det blåser i ventilen. Jag håller min ena hand runt grötskålen medan jag äter med skeden med min andra hand, trots det är det lite svårt att hitta tillbaka till skålen med skeden från munnen till gröten, men det går, bara jag chansar lite. Min bordskamrat läser upp två recept vi ska välja att laga till kvällen. Jag har svårt att uppfatta när receptet tar slut och blir ett nytt recept så han får läsa om dem och säga till när det nya börjar. Jag fick kramp i magen, det hugger och jag kan inte längre blunda..

Promenad genom stad,

Jag står i hallen och sätter på mig en ögonbindel och solglasögon över ögonen. Drar på mig jackan, skorna och snor halsduken om halsen. Det blir varmt och kvalmigt när jag väntar på min sambo som ska följa med. Usch, jag vill ut, det är så varmt, känner hur jag blir svettig och nästan får panik av känslan. Väl ute i trapphuset letar jag mig till trappstången och hasar mig ner för trappstegen, ett steg i taget. Det är hårda kanter och jag vill inte trilla. Hör att någon går i trappan och pratar med någon men jag hör inte om de är nära mig eller flera trappor upp eller ner.
Jag pratar med min sambo,
- Är du här?
– Ja, svarar han nedifrån.

Så fort jag kommer ner grabbar jag tag i hans arm och letar mig till hans hand. Vi går några steg, jag hör några röster igen.
Det låter som att min sambo ska låsa upp brevlådan och jag säger:
 – Det finns ingen post, jag tittade igårkväll. Varpå han svarar – Eh va, vi är i tvättstugan, jag bokar tid. Jag tänkte genast: är jag så vilsen, hur kom vi hit? Har vi redan gått till tvättstugetavlan..

Vi kommer ut i luften och det känns som att jag kan andas igen, skönt! Det rasslar, jag hör att det blåser, det viner och jag känner vinden mot mitt ansikte. Jag hör att det går folk på gatan som pratar med varandra. Jag håller i handen och går med. Marken är ojämn, jag snubblar flera gånger. Jag vill gå så tätt och nära som möjligt för att inte gå in i något, en lyktstolpe, sten eller något annat hårt. Efter ett tag känns det som att gå på ett gå-band, som att jag bara går och går utan att komma framåt. Plötsligt hör jag trafik, det är något som kör, det känns som att något kör mot mig, ljudet kommer verkligen nära, närmre och närmre. Jag kniper med munnen och håller hårt i handen, det känns som att vi ska bli påkörda, jag stannar och ljudet passerar mitt högeröra. Promenaden fortsätter.

I affären,

Jag tar på mig solglasögon, har plåster och bomull på sidorna så att det ska se ut som att jag har gjort något med mina ögon t.ex. en ögonoperation. Jag låtsas som att jag ser väldigt dåligt. Det tar ungefär tio minuter, fem djupa andetag, några ben-skak, mun-gymnastik och ca tre ”nu går jag till affären, ses sen hejdå”-meningar till min sambo, samtidigt som jag tänker ”varför gör jag det här”, ”varför utsätter jag mig för sådant här”, ”hur kom jag på det här”, innan jag går. Jag är så nervös, känner mig som spagetti, men nu bara gör jag det. Så.

Jag tar med mig en handlingslapp som jag har fått och går till affären. Väl ute ur trapphuset finns det ingen återvändo. Det ösregnar ute, jag möter några som tittar på mig. Det ser ut som att dem tittar på mina solglasögon och undrar varför jag har dem på mig. Jag fortsätter gå mot affären, kommer in, tar en korg, ser mig omkring och det finns en person i butiken. Han har långt hår, stora hörlurar, det ser ut som att han lyssnar på musik för han nynnar lite och går som i takt till musik. Okej, det finns ingen annan att fråga så jag går fram till honom och frågar. Han hör inte så jag får klappa honom på armen och frågar igen:

-Ursäkta, jag ser så dåligt, skulle du vilja läsa vad det står på lappen?

-Ehm, läsa vad det står? Frågar han.

-Ja tack.

Ett djupt andetag, en suck eller ett andetag in för att ta sats att läsa tycks jag höra innan han läser upp:
-paprika, zucchini, kyckling, banan och äpple, säger han och tittar på mig.

-Tack säger jag och står kvar en stund och upprepar vad han sa för att komma ihåg det i minnet. Han tittar på mig en stund men går sedan men han tar inte på sig hörlurarna så länge jag ser honom. Jag går runt en stund och letar efter mina varor, får med mig allt och går till kassan. Jag handlar mina varor, packar ned dem i en påse och går hem.

Väl hemma känner jag mig riktigt nöjd över att jag vågade!