Besökare

20 mars 2012

De som göms bort och de som glöms bort

Idag var jag på en väldigt givande och framförallt viktig föreläsning!

"Stress och välbefinnande bland föräldrar och syskon" 
av Andreas Tallborn

Delar ur föreläsningen;

Föreläsningen handlade om att samarbeta med föräldrar till barn i behov av särskilt stöd. Vad jag har hört är om lärare som inte vågar ta upp eller inte vet hur man ska ta upp/om man ska ta upp och prata om sådant här om inte föräldrarna själva gör det. Jag kan själv tycka att det är lite främmande och obekvämt därför var jag nyfiken på den här föreläsningen, vilket jag är väldigt glad över att ha fått ta del av.

Som lärare/utomstående kan man förstå till viss del men man kan inte veta. "Säg inte att du vet hur det är, för det gör du inte", det ser olika ut för alla. Men man kan ha en viss förståelse. Detta är nog steg ett, att inse att man inte vet men att veta att jag som lärare kan ha viss förståelse och förstå situationen bättre om jag frågar, släpper in och öppna för samtal kring familjens, barnets/barnens situation. Det finns en lag, LSS = Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade. 

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer 
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
En lag räcker inte, det krävs stöd och energi från alla håll. Föräldrar till barn i behov av särskilt stöd måste vara aktiva och kompetenta. Tyvärr visar det sig att man riktar sig enbart till mamman med information och frågor, pappan blir utanför. Varför, är svårt att svara på, man ser mamman som mest betydande för barnet. Pappan har ofta hand om praktiska lösningar, t.ex. hur man får bort trösklar, hur man snabbt flyttar om i bilden för att det ska gå smidigt. Medan mamman kan det psykiska, det emotionella. Detta medför att pappan kan känna sig värdelös, inkompetent som inte vet något eller förstår barnet och mamman kan bli deprimerad och socialt isolerad. Förväntningarna på omgivningen om ett par får ett barn med någon sorts funktionshinder är att dessa föräldrar kan allt om funktionshindret, det är nog inte konstigt att man kan känna sig som en dålig förälder, hur ska man veta vad det handlar om, om man inte varit i kontakt med det funktionshindret innan? Man tappar kontrollen och blir stressad.

COPING = Hitta sätt att hantera svår stress, man vill ha en lösning.

HÄNDELSE --> TOLKNING --> COPING (problem/emotions-fokuserad)-->POSITIV LÖSNING--> :-) 
eller NEGATIV LÖSNING --> ORO --> MENING-SKAPANDE COPING, se det positiva/möjligheter, tro/andlighet, reviderande mål t.ex. hälsofokus, anpassning/skötsamhet.--> :-)

Vad kan man göra som lärare då? Jo, prata prata prata! Vilka förväntningar och krav har föräldrarna på oss som pedagoger? Bjud in hela familjen till samtal och lyssna och prata, följ familjen väg! Delaktigheten för hela familjen är oerhört viktig, vad man kanske glömmer är att det faktiskt är väldigt viktigt även för syskonen att få vara delaktiga. 

Syskonskap vid funktionshinder kan ha större risk för ängslan, depression. Syskonen kanske får mindre uppmärksamhet, får inte vara ifred, är orolig över sitt syskon, vilja kunna hjälpa eller slippa hjälpa, vilja förstå och bli förstådd. 
Tre olika typiska syskonskap; 
han/hon som tycker att sitt syskon bara är ivägen och skiter i honom/henne - kan leda till trubbel i familjen, slitningar, kränkningar och depression.
han/hon som är spindeln i nätet i familjen som vill alla det bästa, som hjälper till för att alla ska få det så bra som möjligt - kan leda till att man inte kan slita sig från den här rollen och blir väldigt vuxen väldigt tidigt.
han/hon som ställer upp i alla lägen för sitt syskon, som finns där i alla lägen. - kan leda till ensamhet och skuld om det skulle vara så att han/hon inte skulle vara med någon gång när det händer något, det kan bli oerhört jobbigt, känslan av att det var han/hennes fel.

För att förhindra att dessa går för långt krävs det samtal och att man uppmärksammar syskonen. Det är dom som kanske har den längsta relationen inom familjen. Det är väldigt viktigt att få med sig alla för det berör alla. Man får inte glömma att syskonen också vill bli uppskattade av sina ansträngningar, de ska få vara barn, vill ha sina saker ifred, vill kunna vara ifred, få tid och plats, inte behöva känna sig rädda, hotade eller utsatta. Som lärare kan man fråga "Hur fungerar det när ett utbrott sker i hemmet?" Känslan av att "det är någon annan som vet" är en trygghet och kan vara en lättnad för dessa barn. Bara att kunna ha vänner hemma hos sig kan vara jobbigt om ingen vet, därför är det så viktigt att prata om funktionshinder i skolan, speciellt om det finns i klassen eller i någon av klassens närhet!

De som har någon med funktionshinder i familjen lever ofta lika lyckliga som vilken familj som helst men för att det ska bli så krävs det respekt och stöd från många och lärare/skolan har en viktig roll under den resan.