Min process startade i utställningen GIBCA, från Pia Rönickes verk ”The pages of day and night” och sedan fortsatte processen till det okända mörkret på Röda Sten på GIBCA. Vad jag approprierade från GIBCA var frön, rötter, jorden, mörkret och det okända. Det här fick mig att fundera på frågor som: var är jag ifrån, ett identitetssökande och rädslan av att gå tillbaka i vårt framåtstävande samhälle. Appropriation har vi med oss hela tiden. Jag tror att man kan appropriera allt, det man hör, ser och upplever. Som Vygotsky menar, att: ”människor är alltid i förändring och utveckling” Vi får alltid möjligheten att ta över, ta till oss och appropriera. Vi tar och får kunskap av varandra med stöd i vad vi redan vet och kan (Säljö 2014:119).
Den proximala utvecklingszonen som Vygosky har myntat förklaras såhär, enl. bild:
(Säljö 2014:120)
Bilden ovan, tycker jag, visar på att man alltid ska fokusera
framåt. Det håller jag med om men jag skulle vilja understryka att den första
punkten ”uppnådd kompetens” är minst lika viktig som den framtida. Jag tror att
det är oerhört viktigt att få känna sig nöjd och stolt och vila i det en stund
innan man börjar gå framåt igen. Jag skulle vilja sätta en pil bakåt såväl som
framåt. Det är viktigt att reflektera och stanna i det man gör ibland också. Jag
tror att man kan utvecklas lika mycket eller t.o.m. mer av att reflektera
ibland. GIBCA´s rubrik ”A story within a
story” tycker jag också pekar på det. Att se och lyfta historien i
historien. Se sin egen liksom andras plats i historien, kanske den som pågår
just nu. Historia är det som har varit men den ligger alltid i nuet, för den
påverkar vår framtid. Enligt mig är det en viktig och tänkvärd rubrik som är
mycket intressant och nyttig att appropriera i framtida bildlektioner, jag kan
även se den användas i andra ämnen t.ex. svenska.
I processen har jag arbetat med att göra. Jag har arbetat med olika
material; trolldeg, kartong, tyg m.m. Jag har varit på konstutställningar, rivit
ost, promenerat, målat, arbetat med ljus och mörker och tänkt, massor. Vissa
saker av det jag har gjort har skett utan att jag hade någon tanke med att det
skulle vara betydande för min arbetsgång. Till exempel riva ost eller arbeta
med trolldeg. Det fick mig att inse vikten av att arbeta med händerna.
Processa, tänka, arbeta, få utlopp för mina tankar och tid att reflektera i
samhällets hets. Vårt samhälle är en otroligt svår plats att finnas i. Det är
press från alla håll, värst tror jag det är att vara barn, att försöka räcka
till och samtidigt försöka få en plats.
Varför jag gick in i den här processen tror jag
handlar om mig själv i dagens samhälle. Jag behövde det här för att få lite
ordning eller i alla fall för att stanna upp och tänka till. Det händer så
mycket i världen just nu. Många människor är på flykt och vi måste vara
otroligt rädda om varandra. Jag började söka mina rötter och få ordning på var
jag är ifrån och kan nu vila i det. Jag tror det är viktigt för alla att tänka
på ibland så att man inte tappar bort sig själv i allt som händer och all press
från samhället.
På utställningen kunde man få ta del av mitt verk.
Besökarna fick gå in i ett mörkt litet rum, stå, sitta eller ligga på golvet
som var täckt av mjuka filtar. Man fick sätta på sig hörselskydd och titta
uppåt mot en mörk himmel med ljuspunkter. Min intuition med verket som jag
ställde ut var att få personen att stanna upp, lyssna på tystnaden och känna
det mjuka i det mörka rummet. Känna sig som ett frö och ifråga sätta sin plats.
Var är jag? Vem är jag, här och nu? Vad finns där uppe? Hur känns det? Ibland
tror jag att vi tar förgivet att vi har det som vi har, men jag vill att man
ska tänka till och fundera över sin plats och hitta en plats.
Konstnärligt – papp, lera, akrylfärg, sax, pennor, ljus och
mörker, material för stämning. Verket som jag har skapat ser jag som öppet, då
det går att tolka på olika sätt. Katalogtexten är så pass öppen att egna
tolkningar får ta plats. ”För varje person som upplever verket bildas ett nytt
perspektiv och en ny tolkning” (Eco 1989:3f., egen översättning). Det är det
som gör oss unika och kan öppna upp till nya samtal, upplevelser och förståelse
för varandra. Det är det vackra och spännande med konsten, tycker jag.
Pedagogiskt – hitta sin egen plats, jag som både svenska
som andraspråkslärare och bildlärare får chansen att hjälpa eleverna till att
finna sin plats meningsfull och berikande. Viktigt att känna sin egen plats och
sin relation till andra i sin omgivning. Att starta i sig själv för att se
andra. Alla som flyr sitt hem och som sedan söker nya hem, tror jag behöver få
hitta sin plats, var de än är.
Samhälleligt – Vi bär alla ett ansvar för varandra. Vi
behöver känna oss nöjda för att komma framåt, vi kan inte enbart blicka framåt,
fylla allas önskningar och begär för framtiden. Vi måste stanna upp och se vad
vi har för kunskaper, vad vi gör och var vi är. Detta för att kunna se varandra.
I kommande examensarbete eller kommande processer skulle
jag vilja arbeta vidare med:
Ordet duktig,
Identitetssökandet hos människan,
Vikten av att
göra och arbeta med händerna,
Betydelsen och påverkan hos eleverna av betyg,
En
lärares uppgifter,
En elevs uppgifter,
Ett barns måsten,
Hur jag fångar
intresset av att skapa, utforska och utforma kreativa och utvecklande
lektionsplaneringar,
Bild = ett tredje språk- sinne och verktyg.
Referenser:
Eco, Umberto (1989). The open work. Cambridge, Mass.: Harvard
University Press.
Säljö,
Roger (2014). Lärande i praktiken: ett
sociokulturellt perspektiv. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur.
GIBCA (2015). A story within a story, Göteborg International Biennal for Contemporary Art, Göteborg.
